”Det hade inte hänt om jag inte hade tagit skeden” | Felicia Lindström

Felicia Lindström

Annons

”Det hade inte hänt om jag inte hade tagit skeden”

Det jag hade hoppats på skulle ta långt tid innan det hände igen, hände igen…

Han fick ett anfall idag, nu på kvällen. Klockan var runt  17, vi satt och åt mat. Vi är själva hemma, jag och E. Han var jättetrött, Han Vägrade sova middag idag.

Vi satt vid matbordet och E satt och slog sig i huvudet med sin sked, jag sa då ”Nej Elton, sådär gör man inte, det gör ont! Då tar mamma skeden” han fortsatte slå sig själv och jag tog då skeden. E blir sååååå ledsen (och jättetrött på det.) Jag kände mig så fruktansvärt dum. Men jag hade absolut inte höjt rösten eller något sånt åt honom, jag pratade jättejättelugnt med honom!! Men han blev såå ledsen, och började då hyperventilera och därefter slutade han andas. Jag tog upp honom och pratade lugnt med honom ”titta Elton, titta där” jag försökte med massa olika saker, men det fungerade inte.. Nu har det gått ett par sekunder och det fungerar inte. ”Dörren, ut” slår det mig, Jag skyndar mig till dörren, ut brukar vara det mest intressanta. Jag känner hur han får in lite luft i kroppen, men inte tillräckligt mycket för att komma på banan igen.. Hans kropp blir så tung och jag får inte längre kontakt med honom. Läpparna är nu blå. Vi står i hallen och jag börjar sjunga för honom samtidigt som jag räknar sekunderna i huvudet. ”Om han inte vaknat till liv inom 60sek måste ni ringa 112”

Sekunderna går och hjärtat slår hårdare och hårdare för varje sekund. Jag släpper inge blicken från honom!!

Jag ser hur ögonen rullar och jag tror han börjar komma tillbaka. Hans lilla lilla kropp är fortfarande otroligt tung, jag håller honom tätt tätt intill min kropp.

Jag minns inte sekunerna, han rör lite på sig, jag märker ej än att han tagit något andetag, men ögonen börjar komma tillbaka. Han är inte alls klar än men han kommer tillbaka! Sakta sakta börjar han vakna till liv igen, han andas och får tillbaka lite kraft i kroppen.

Tillslut vaknar han helt och blir ledsen, såklart rädd. Vi kramas en stund Och går runt. Efter en liten stund sätter vi oss i soffan och tittar på tv, E sitter i mitt knä. Nu kunde jag inte hålla mig längre. Tårarna kommer, han ser mig inte och tårarna bara rinner ner för kinderna. Det är så jävla jobbigt rent ut sagt.

Tankarna kommer ”det var mitt fel, varför tog jag skeden? Det hade inte hänt om jag inte hade tagit skeden” och tårarna rinner ännu mer.

Jag klandrar mig än. Men det är inte mitt fel. Jag vet det men det är så svårt att säga det till sig själv.

Fasen också.

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Kommentera

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Annons
stats